jag tror det var du och jag, penny. det var när vi fortfarade gick i gymnasiet. vi hade sommarlov och det var en sån där sommar full av euforiska cykelturer genom meterhögt gräs i skymningen, nattbad på den offentliga badplatsen, lägereldar på klipphällar, och hopp från balkonger i bostadsområden vi inte kände hos människor vi inte kände. vi flög med drakar för första gången sedan vi var små och jag minns att den sommaren hade ett ständigt orangerosa sken över sig. jag minns att vi brukade gå till statoil precis innan stängning för att köpa glass och håna raggarna som samlades på parkeringen utanför. skymningen och natten var vår tid och jag har bara enstaka minnen av dagsljuset den sommaren. vi kunde sitta uppe och prata hela nätterna och tjyvröka tillsammans i gryningen, eller se på film tills solen gick upp och slumra in till ljudet av fåglarna som vaknade upp och bilarna som passerade utanför. vi visste vad vi skulle tillbaka till när hösten kom och även om det var en tillvaro som ingen av oss trivdes med var det liksom okej. vi gjorde kanske inte det bästa av vår lediga tid men vi trivdes i alla fall. till skillnad från när vi tvingades ihop med den okunniga massan som inte hade samma sinne för skönhet som du och jag. jag minns att det var så vi sa det. visst, såhär i efterhand låter det både naivt och arrogant men jag kan fortfarande se poängen i vårt resonemang.jag tror det var den sommaren jag hade varit i usa i en månad, och jag kom hem med liksom ett nytt ljus över tillvaron. den där klyschan om att man ser allt ur ett annat perspektiv stämde ganska bra på mig. eller så tog jag mig an det för att jag var ung och mottaglig för influenser. jag har alltid varit för ung för min ålder. jag är fortfarande alldeles för ung och oklok för min ålder. men jag tror att usa-resan hade stor betydelse för vad den där filmen kom att innebära för mig just då. resan och det faktum att det var vårt sista sommarlov. och nora förståss. jag hade passerat platser i södern som påminde om filmens scenerier och jag hade sett kontrasterna. jag såg likheterna med staden vi växte upp i men framföralllt de obehagligt olikheterna. jag vet inte vad den innebar för dig, men för mig var den verkligheten, och den fick mig att må illa när jag tänkte på den tillrättalagda och idylliska tillvaron vi levde i.
jag hade glömt bort hur mycket filmen betydde för mig. hur mycket jag tycker om den. här om dagen såg jag ett klipp från harmony korines nya film som premiärvisades
i cannes och det var det som påminde mig. därför har jag en liten gummo revival här för mig själv. just nu. du minns slutsekvensen i filmen va? regnet, kyssen, katten, tornadon. jag minns. just nu. och de senaste timmarna. hela dagen. den här. på repeat. om och om igen.roy orbison - crying
åh kära kära penny, jag är så glad att äntligen vara hemma. det var en bra dag idag. till att börja med. jag lärde mig något nytt, arbetade med min kropp och kom ett snäpp närmre självständighet. det har varit ett par bra veckor över lag. jag har bott i nora med signe medan mamma och pappa var i kina. nora i sig var väl inte behållningen direkt. snarare ensamheten. och landet. jag åkte till vår gamla sommarstuga, den som min döda farfar byggde. den vi spenderade alla barndomens somrar i. någon gång ska jag ta med dig dit, fast du skulle antagligen inte uppskatta det som jag gör. hur skulle du kunna? det är mitt hem. fyllt med vackra minnen och kroniskt befriat från sorger. jag sov ensam under ett blommigt täcke med stjärnorna ovanför och vaknade upp till vårfåglarnas sång. hörde vargarna yla och promenerade längsmed sjön. att stanna där för alltid kändes till och från som en bra idé. sen kom verkligheten med ett inställt plan. jag fixade min internetbank och helghandlade för två. hyrde film och åt lördagsgodis. gick ut med hunden och småpratade med personalen på ica soltunet. rökte ett halvt paket luckies på en kväll. och när de väl kom hem. när de väl kom hem. när de väl kom hem kan man inte ens ventilera planer inför sommaren utan att få höra att man ständigt är en börda. så jag bytte bort vinterdäcken på bilen, tog min tvätt, min melodica, mitt liv och körde i 120 hem till staden och min katt. ensam med minnen från den vackraste platsen i världen och en kort tid då vi var två. klart jag tänker på det. hur skulle jag kunna låta bli. tro inte att jag är bitter och klänger mig fast vid det som var, jag är glad att det fick mig att inse att allt är lögn och alla ljuger. alltid. det är det bästa som någonsin hänt mig.