jag lämnar dig nu. kanske inte riktigt på riktigt, men ändå. jag lämnar dig. vi åt blåbärsmazariner sista dagen på jobbet, och drack the som doftade sliskig vanilj. du kanske tycker det låter äckligt, men det var en fin gest. jag har trots allt varit där i ett och ett halvt år. jo, det är mycket för att vara det stället. men jag åker nu och jag vill inte riktig binda mig till saker som är kvar här. inte på något sätt. då kunde jag lika gärna stanna. samtidigt känner jag mig så otroligt naiv, på ett dåligt sätt, som förväntar mig att det ska vara bättre eller annorlunda där. men jag vet ju att jag inte kan stanna här. jag kände det så intensivt när jag tidigare ikväll cyklade till konsum för att köpa en gurka. den här platsen har aldrig gett mig någonting. och däri ligger skillnaden mellan dig och mig, min vän. du låter det inte dra dig nedåt. kanske beror det på att du inte ser det jag ser. eller att du helt enkelt blundar för det. medvetet eller omedvetet, jag hoppas du är nöjd. jag är det inte, och därför lämnar jag dig nu. adjö.
we're going somewhere far away
where it's sunny everyday
the french impressionists - castles in the air
