när jag vaknade runt vanliga människors lunchtid var vädret i örebro grått och stillsamt och jag har aldrig tidigare haft en så stark känsla av att missa absolut ingenting.dagens brist på måsten gav mig tid att återupptäcka min förtjusning i vassa nålar, trubbiga nålar, färgglada tyger, band, trådar och garn av olika slag. jag stickade en fin liten rosett, inspirerad av stickningspartyt på circle line. bestämde mig också för att lära mig virka för femte gången i mitt liv. det går relativt bra, men jag får känslan av att virkning inte är alls lika mångsidigt som stickning, vilket jag förmodligen har helt fel i. jag kanske borde satsa på att lära mig det ena utförligt istället för att vara medelmåttig på båda. i alla fall har jag börjat virka en rem till min ukulele i en väldigt jobbig rosa färg. när jag halvvägs in på andra varvet tog fram ukulelen för att mäta om längden blev lagom upptäckte jag att det inte fanns något att fästa remmen i. har du spelat ukulele? jag vet att man kan klara sig utan rem, men det är så fint med och jag vill verkligen ha en. det är inte tillåtet att göra hål i kroppen va? och att limma känns bara fånigt. jag ska googla på det och försöka finna en lösning.
min längtan till england föresten, den blir bara starkare. jag älskar verkligen london och till och med blackpool såg jag en viss charm i. karuseller, pirer, sockervadd, blinkande lampor. vind. hav. vågor. att påminna sig gör att den här staden känns om möjligt än mer instängd.
imorgon läser vi horatius, ovidius, petronius, boethius. ge mig lite medeltid. jag föredrar medeltid. i alla fall framför antiken. riddarsagor. vi får väl se. om någon vecka längtar jag antagligen tillbaka till vergilius. jag önskar att jag var lite mer som du, penny. och inte ställde så mycket krav på hur saker runtomkring ska vara. hur som helst börjar klockan närma sig tre nu och jag bör försöka sova om jag ska orka upp till föreläsningen överhuvudtaget.
strawberry switchblade - who knows what love is?
du vet att jag har pratat en del om att åka till cornwall i sommar men varje gång kommit med en bortförklaring eller anledning att inte åka. alltid ett hinder på lager, oavsett vad. idag känns det plötsligt som en självklarhet. jag kan inte se vad jag skulle göra om jag inte var där. kanske är det youtubes fel. youtube kommer bli min udergång, min död. i alla fall medan jag fortfarande bor kvar i den här staden. jag vet att det är fruktansvärt naivt av mig att tro att alla mina bekymmer kommer lösas upp i intet bara jag kommer till sydvästra england. jag vet. kanske är det därför jag håller fast vid det så hårt.
