17 augusti 2008, shoreditch

jag skulle berätta vad som hände. jag skulle berätta precis vad som hände för det är en ganska stor del av den jag är idag och den jag har varit de senaste åren. jag skulle berätta om bilturen genom årets första snö och dagarna vi spenderade under ett täcke brevid en eld i en skog vid en sjö med snön rasande utanför. om månaderna som följde med alkohol och blod och kaosartade telefonsamtal i mörka nätter då vi båda var för långt ifrån varandra. om tågresor och bussturer tillsammans och ensama på väg till eller från eller bara bort. om passion och närhet och avstånd och distans och döden. ett hål i ett huvud. om ett tidpunkt då han kallade mig sin flickvän och berättade om mig för sina vänner. om vad som var mitt livs förälskelse då. om vad som förstörde kärlek. och därför även nu. och därför skulle jag berätta. men sen insåg jag att jag lägger för stor vikt vid det hela. saker i min ungdom. jag är inte sexton längre. jag berättar ingenting. om du inte frågar nästa gång vi sitter i min säng med rosa lakan som går i ton med ditt hår och mitt läppstift och glittret som lossnat från ditt ansikte och reflekterar solen som går upp tillsammans med spegeln som ser lite suddig ut efter en hel natt tillsammans med oss och dig och det. gardiner som borde vara fördragna och ögon som borde vara stängda och bilder vi inte borde sett och låtar jag inte borde hört för du har aldrig nämnt dem för mig och den du spelar kommer aldrig låta likadant igen som i soluppgången idag. en karta över hampstead heath och du kunde få låna mitt pastellrosa parasoll. om det inte var för att allt redan är förstört.

paddington dc - build a fire