självklart saknar jag dig, och jag önskar ofta att du var här. men jag vet samtidigt att det är bäst som det är nu, för både dig och mig. eller i alla fall för dig. i london är klockan runt mitt på dagen och jag ligger i vår säng och lyssnar på musik att spela i mörkret som c. lånade mig. det är den första soliga dagen på veckor och antagligen borde jag vara någon annan stans och låta någon bjuda mig på glass och diskutera neopaganism och postindustrialism. men gårdagens lyckorus blev för mycket. jag hade inte klarat av ännu en likadan dag idag och jag hade inte klarat av motsatsen heller. jag isolerar mig med hans musik och låtsas att det aldrig hänt när jag kommer tillbaka. för han är en och jag är en annan. när lördagen närmar sig finns han inte i min värld och gjorde han det skulle världen gå under. som den ändå gör helg efter helg.
fad gadget - collapsing new people
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar