ett halvår har gått och jag är tillbaka. klappar hunden. brer svenskt smör på svenskt knäckebröd. äter kanelbullar på trappen till mina föräldrars hus med solen i ögonen. hör håkan hellström sjunga om något jag inte riktigt bryr mig om. hanna fahls lugnande och ständigt leende röst. går med varukorgen på ica och småpratar med jonas i kassan som om ingenting hänt. ingenting har hänt. väntar på bilresan ned till skåne. eller flyget som ska ta mig hem igen. hem till trailer trash, nuke them all, magic poison, sing a long, wet yourself, circus, for3ign, smash & grab, all you can eat, special k, whatever gets you through the night.men det är inte det jag saknar. jag saknar hans sätt att jonglera med telefonen, häftapparaten, hålslagaren, vad som helst. sättet han sätter pennan bakom örat. att han alltid letar efter något och att jag aldrig kan hjälpa honom. hans små lappar vid kassan, på dörrar, i köket. att han aldrig rättar mig trots att jag gör fel. hans sätt att stanna upp, bara för ett ögonblick, som om han hade något mer att säga. hans sätt att försöka få igång en konversation genom en fråga, men bara när vi är ensama. hans musik. hans leende. hans sätt att säga mitt namn. hans sätt att se på mig som om jag inte förstår någonting. att han inte förstår någonting.
så jag lyssnar på shirley collins, vashti bunyan, art bears, nico, kate bush, news from babel, current 93, death in june, spell, melt-banana, coil och the go! team. funderar över vad han gör nu. undrar om han minns mig över huvud taget. ler åt saker han sagt, blickar som mötts och leenden som bytts. fantiserar kring något som inte är, aldrig varit och aldrig kommer vara.
current 93 - since yesterday
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar